bluestarfish

Ofokuserade tankar, svårt att inte finnas någon annanstans än i känslan. Ett behov att skriva, tömma sig utan att tömma sig på blod. Att känna sig så verklig i känslan, men så overklig i kontrollen, rädslan att kanske inte kunna stoppa sig. Orden som sas då, hur kan jag lita på mina minnen? Jag känner, men vem kan tro på en sådan som står på gränsen. Jag har ibland bara fragmenterade bilder att gå på, ibland bara känslan, några få gånger mer än så, men då står pansarspegeln i vägen. Nödvändig för att överleva.