Membran
Jag vill bo i en glasbubbla åtminstone, det ger mig större chanser. Jag vill ha draperier, som hindrar mig från att se. Jag vill inte bli kastad till marken.
Jag vill ha bort det tomma suget i magen. Det gör ont.
En morgon
En nyckel i låset, ingen annan förvarning. Kastar på mig täcket, för att dölja den randiga kroppen från min mor.
-Hej.
-Ditt hår står åt alla håll. Skratt.
-Jag vet. En blick in i spegeln. Ja, värre än vanligt. Inte lika stillsam natt som med henne.
Visar mor råttorna. Får tag på Dominiq (Hur stavar du det?) Hon är lite förvånad. Som den unga familjen vi mötte när vi lite vilse vandrade genom kvarngärdet. Den unga modern, så glatt överraskad. Min egna mor, bara lite så, men det är stort nog.
Letar fram plånboken för att ge mor kontanterna. Hon har redan satt in pengar på mitt konto.
Hon ska till jobbet nu.
-Papa
-Lås dörren.
-Jaa..
Vaken
Regler och undantag
Jag är inte rädd för att det aldrig ska gå, bara sorgsen. För jag har sett vem jag är och aldrig någonsin kommer jag att åstadkomma något helt, något bra, värt att läsa. Jag vet detta, men jag väljer att lotsas inför mig själv, väljer att inte riktigt än, se sanningen. Hoppas fortfarande lite att mina tankar kan bli begripliga ord. Charader för mig själv, eftersom det känns bättre så. Jag säger:
-Det får inte ligga kvar för länge där inne, jag känner det, då kommer det att ruttna, och jag kanske bli förgiftad. Snart ska jag få tankarna at bli fysiska. Jag bara väntar på bättre tider.
Men kan man tvinga ut sådant? Jag vill ju så mycket. Men det går inte att bara vilja, antingen så har man det eller så har man det inte. En tanke till nu. -Om jag fick möjligheten att lära mig, skulle det då gå? Skulle endast viljan räcka till?
Varför är alla dörrar stängda när det gäller en själv? För inte gäller det andra. Det är inte logiskt, men det har bivit en regel. Alla andra kan, alla andra har rätt i en dröm och följa den. Men regeln verkar ha en fotnot. Det gäller inte mig själv.
Tänk om alla vi fotnötter bara drar i dörren åt fel håll. Inte konstigt att det inte går. En förstörare bor i vårt undermedvetna.
Nej tack. Vi vill inte ha skjuts till helvetet.
Du fick inte någon direkt belöning, befrielse. Men din belöning kommer bli desto vackrare när du når dit. Du klev av, klev ur bilen, körd av något som liknar näcken. Nu måste du gå, och det kommer ta längre tid. Men nu är det du som har kontrollen och väljer alla vägar. Inte längre någon passagerare. Älskade jag ska gå vid dig hela vägen. Vi kan ta pauser ibland om du vill. Och ibland kan jag gå före för att visa vägen, som du gjorde för mig igår kväll. Men älskade, kliv inte in i någon främlings bil mer, gå på vår väg alltid, helst vid min sida.
Bara när jag får andas dina andetag, är andas lätt och inte smärtsamt.
Jag vet att jag skriver här igen. Men det är bara för att jag aldrig älskat någon så mycket som dig. Jag har inte lärt mig att säga alla dessa ord än. Och orden som ska stå under ditt namn i ordboken har ännu inte formats inom mig. De virvlar runt i mig, ännu bara oformliga känslor, så oerhört stora, så ovant. De kommer komma ett efter ett, men med åren, tillsammans med oss. Vi har lite kvar innan vi blir stora. Nu vet jag varifrån växtvärken kommer. Måste le nu.
Jag är verkligen ledsen för det du fick läsa. Jag lovar att göra mitt bästa för att tala.
Vill inte sluta med den meningen, då den kan ha stulit leendet som du kanske hade. Jag älskar dig. Resten är ordlöst. Så otroligt stort.
Det kan inte försvinna så det får va
Klippklipp
Jag kan se ett mönster, men det syns svagt, som imma på ett fönsterglas, snart syns det inte mer. Därför kan jag inte vara säker, men jag såg det, något var det. Jag följer, för att jag tror att det är stigen som leder till den Stora Vägen, mot de långsiktiga målen.
Flickorna behöver få dagen i mindre bitar. En paus för att hämta andan, trösta barnet. Bara hålla i varandra, för att bli förflyttad, till rätt plats och tid igen.
Alla barnen
Det är som när man blir retad och slagen hundratals gånger och alla tittar bort. Men när man en endaste gång slår tillbaka så är det man själv som får utskällningen. Så känns det.
Historien hade två perspektiv. Man trodde att de någon gång, närsomhelst skulle gå ihop, påverkade av varandra. Allting är ju relativt. Men när allting ser ut som något, så tydligt som en sanning, kan det ändock vara en synvilla.
Det gör lite extra ont när du inte förstår. Ingen annan gör ju det heller och du har såklart rätt i att tycka vad du vill. Det är bara jag som är så blödig och känslig av mig. Men jag tänkte att i alla fall du skulle förstå och stå på min sida, i alla fall du. Men jag får växa upp och sluta vara så omogen. Så är det väl...
Fast det handlade ju inte alls om det egentligen. Bara lite i min värld. Så otroligt omogen är jag, på vissa håll har jag inte blivit äldre än elva år. Och jag tycker inte om de obehagliga minnena, som bara kommer i form av en känsla, men som har makten att ändra på både tid och rum.
Kom och trampa på mig mera.
Otålig
Har försökt att fylla dagen med vad som helst egentligen. Inlines till träningen då detta tar längre tid hem än det skulle ta att cykla. Tvättat för att denna syssla tar i alla fall några timmar. Varit utomhus med kaninen. Pluggat ryska x2. Lagat mat. Handlat. Pantat burkar, för att sedan gå iväg och köpa en mjölk till. Vikt alla mina kläder. Städat och dammsugit. Diskat min disk tre gånger.
Men snart är hon hemma! Och nu ska jag prommenera iväg till affären för att köpa cola zero som hon önskat. Tra la la...
Men jag kan gå emot mig själv.
Ett beslut togs för några dagar sedan, när nattens mörker stigit ändå upp hit till Norrland. Strax innan sömnen tog mig, såg en stark vilja sin gryning. De ilskna röda ärren ska blekna, och jag ska inte längre vara rödrandig.
Men i dagens ljus syns allt så mycket mera tydligt. Det är som en hinderbana, som är nästintill omöjlig att klara av. Och det är tur att jag är envis.
Jag har aldrig gillat orättvisa. Såklart, född som mellanbarn, aldrig tillräckligt liten, aldrig tillräckligt stor. Men om jag kämpar för varje litet steg och beslut framåt, vill jag ha rättvisa. Om andra inte måste gå framåt, då kommer jag som barnet jag är, också kräva paus och ansvarslöshet.
Fast egentligen är jag för envis för att ta den enklaste vägen ut.
Kullerbyttor
Men jag njuter av förnekelsen. Förespeglar att jag visst är såhär jämt, (fast det som längst håller två dagar) att jag visst plockar undan och torkar upp. Blundar och vägrar inse för att inte ge upp, och bli besviken.
Det börjar och slutar och börjar och... Naiviteten skyddar mig så bra, från att se cirkeln.
Vem där?
Isen har redan börjat krackelera. Jag hoppas verkligen att jag hunnit få några fler lager hud till innan den brister för att sedan försvinna helt. Blottar allt det som varit gömt.
Men jag lever, jag är verkligen inte död eller levandedöd. Någon har väckt hela mig. Det är såhär att leva. Med allt det vackra kommer allt det fula, som man önskar att man kunde radera. Men jag vill inte det. Det priset är inte högt alls. Hon är så vacker.
Men det skrämmer mig, det där som finns under isen. Det som finns bakom tjocka väggar av mur och betong, det som är förträngt som en överlevnadsmetod. Fragment, som gör mig förvirrad. Och som samtidigt gör det så lätt att förneka. Ett pussel som saknar bitar kan aldrig bli fullkomligt.
En del av mig känner inga vassa blad, för den biten är redan förstörd.
Tomhet
Alla dessa människor. Jag ser deras ogillande blickar. Orkar inte vara här.
Distrahera mig någon.
Jag vill inte göra det själv.
Men det är som min vän sa. Man förstår inte vad det är som händer när det går fel, för det märks inte. Jag har en medfödd talang på att dra på munnen.
Men jag sköter mig. Absolut.
Pussla
Hos henne så frågade jag om hon hade några gamla videoband från mina gymnastiktävlingar sparade. Det hade hon. Hon plockade även fram alla våra album som hon sparat. Det är lustigt hur tidigt en personlighet kan formas. Min syster som var så människoskygg, tyst och lite butter, redan som liten. Ingen vän kunde hon hålla sams med, alla var ju emot henne, elaka med flit... Min bror, som gömde sig var han än kunde. Var han tvungen att vara med oss andra i köket så satt han under köksbordet. Det tog mycket lång tid innan äldsta systern, som vi lärde känna i fem eller sexårsåldern fick höra honom tala. Och jag... Som mor sa, bara några månader gammal så log jag åt alla jag träffade, en hel buss kunde börja le. Ett behov att bevisa min existens och veta mitt värde redan då. Älska mig, älska mig! Bara då finns jag. Jag finns bara i era medvetanden så tänk på mig ofta. Jag kan liksom inte finnas om ingen vet att jag finns.
Nej.
Inte helt. Det är inte så enkelt. Men oavsett om det är mer invecklat än så, så är det en sida som äcklar mig. Äckliga människa som drar på munnen och tittar med oskyldig blick på främmande män och kvinnor. Varför, varför söker jag bekräftelse hos dem. Äckligt äckligt.
Fet och hal som rumstempererat smör.
Glöm inget
Klockan har blivit iaktagen hela natten, 06:45 fick det vara nog. Steg upp och städade hela lägenheten, efter att igår natt städat burarna.
Behövde tvätta min sovsäck. Den var galet snuskig från Peace & Love veckan. En kort, äldre kvinna hade egentligen tvättstugan till och med klockan 12. Men jag hade tur, hon var mycket trevlig och lät mig tvätta min snuskiga sovsäck. Så nu snurrar den runt där i maskinen och blir ren, som ny. Synd att det inte fungerar på människor.
Ska börja packa snart. Jo, och jag insåg att det är tolv dagar utan Vildo, eller idag blir det elva.
Ska sedan lämna hemmanycklarna på Zoo. Och köpa mat till djuren. Och en vattenflaska, råkade ha sönder en.
Syster skriver till mig nu. Hon, den jag växte upp med. Jag orkar inte. Vill inte. Är arg för mejlet. Det hon vidarebefordrade från min far, som jag inte vill ha någon kontakt med. Varför skulle hon...
De var överens...
Mr. Muscle forcing bursting
Stingy thingy into little me, me, me
But just "ripple" said the cripple
As my jaw dropped to the ground
Smile smile
-----
It's true I always wanted love to be
Hurtful
And it's true I always wanted love to be
Filled with pain
And bruises
-----
Yes, so Cripple-Pig was happy
Screamed " I just compeletely love you!
And there's no rhyme or reason
I'm changing like the seasons
Watch! I'll even cut off my finger
It will grow back like a Starfish!
It will grow back like a Starfish!
It will grow back like a Starfish!"
-----
Mr. Muscle, gazing boredly
And he checking time did punch me
And I sighed and bleeded like a windfall
Happy bleedy, happy bruisy
-----
I am very happy
So please hit me
I am very happy
So please hurt me
-----
I am very happy
So please hit me
I am very very happy
So come on hurt me
-----
I'll grow back like a Starfish
I'll grow back like a Starfish
I'll grow back like a Starfish
I'll grow back like a Starfish
-----
I'll grow back like a Starfish
I'll grow back like a Starfish
I'll grow back like a Starfish
I'll grow back like a Starfish
Like a Starfish...
-----
Antony & the Johnsons
"Cripple and The Starfish"
Kolla kolla
Själv kan jag visst inte finnas. Det är som mänsklingen i lägenheten, i det bortglömda bostadsområdet. Det är som cirkeln ovanför ett a som bara betyder något i det sammanhanget. Betydelselös i sin ensamhet. Behöver uppmärksamhet, som en valp "Se mig, älska mig!" Jag jag jag.
Utan flickan. I tio dagar.
Jag vill inte till Norrland. Jag vill gå i ide.
Blind
Snabbt försvinner den, bränner lite i strupen på vägen ner. Dimman kommer nu ganska snabbt och tacksamt. Den som suddar ut alla skrämmande kanter, gränser i världen. Allt är lite som man vill ha det, nästan bra.
Men under dimman kan också kaoset gömma sig säkert, farligt nära kryper det fram, tills det kan ta tag i själen. Den är silkestunn, och kaoset som en tvättmaskin inställd på 90 grader. Stryptag.
------------------------------------------------------
Ibland vill man bara bete sig, men nu finns det bara att sluta, försöka bit för bit. Det kallas visshet. Jag kan dock komma att misslyckas på vägen dit, impulser är så jävla starka. Men aldrig ska jag nöja mig med att inte bli bättre. Jag vet ju nu, att jag inte stannar bara för att jag trillat i skiten. Finns inte på min världskarta faktiskt.
Fragmenterad
Ofokuserade tankar, svårt att inte finnas någon annanstans än i känslan. Ett behov att skriva, tömma sig utan att tömma sig på blod. Att känna sig så verklig i känslan, men så overklig i kontrollen, rädslan att kanske inte kunna stoppa sig. Orden som sas då, hur kan jag lita på mina minnen? Jag känner, men vem kan tro på en sådan som står på gränsen. Jag har ibland bara fragmenterade bilder att gå på, ibland bara känslan, några få gånger mer än så, men då står pansarspegeln i vägen. Nödvändig för att överleva.
Tro är inte logisk, den bara finns. Och jag är så jävla envis.
Likaså jag. Men jag ska inte ner. Jag pendlar visserligen upp och ner på den nivå där jag nu är, men älskade, aldrig ska jag gå en trappa ner, aldrig ner en nivå, bara upp.
Men om, som du säger, om, vi skulle dra ner varandra. Då har jag lovat dig att lämna, att gå ifrån dig. För mest jag vill ha dig i min framtid. Den som kommer vara ljus. Du och jag, hela i framtiden. Så om jag kan avstå från dig fast jag med alla mina andetag vill ha dig kvar, mitt syre, min drog, då och bara då, blir den här framtiden möjlig. Men jag kan bara om det är vad som krävs för att få ha dig kvar.
Jag orkar inte leta efter fler ord, inga känns rätt i alla fall. Försöker och försöker, men dessa får räcka, för tillfället. För nu. För jag har hela framtiden på mig. Jag lovar.
------------------------------------------
Om jag aldrig skulle få komma hem, om jag aldrig mer skulle få något vatten, om jag aldrig mer skulle få ta ett andetag. Men om jag i den stunden, fick vara med dig. Jag lovar älskade, jag skulle överleva. Vi är magi och jag kan andas dig.
------------------------------------------
Jag brukar inte tåla pussel
Sagor
Vi ska tala i sagor, hon och jag.
Men älskade, berätta mig en saga,
där vi slutar lyckligt.
Jag behöver lägga kaosets ögon på att titta efter det lyckliga.
Vi mot verkligheten.
