bluestarfish

Ur en klar himmel faller bomben ner
Vi ligger tysta i en krater, ler
När vi ser vår samtid brinna ner

Och jag ska skydda dig med kroppen min
Luften svider när vi andas in
Har alltid sett oss som Ansgar och Evelyne

Vi ska fylla vår stulna bil
med dyra klockor och Dexedrine
Souvernirer från den tid då vi var svin

Och du har tagit mig från kylan in
Från tysk hårdrock till Charles Valentin
I min bok är du för evigt Evelyne

Och som jag önskar att du var här nu
Jag vill bara höra dina hjärtslag
Och som jag önskar att vårt krig tog slut
Jag har lärt av mina misstag
Och du är lika ensam som jag


J. Berg

Du har lärt mig allt jag kan
om att hålla ryggen fri
Du och jag kan slåss
om en plats i solen…

Vi kan slåss om en plats
längst fram
om någonting att hålla i
Du och jag kan slåss om
den bästa stolen
vem som än har den
Vem är det som har den?

Vi kan väl vänta tills imorgon
Jag kan inte tänka klart
Vi kan väl vänta tills imorgon
och se vem som står kvar

Du har lärt mig allt jag kan
om att aldrig någonsin
lägga sig i
Du och jag kan stå
i vårt hörn och blunda
Det är ändå redan
alldeles för sent
Det finns inget kvar
att hålla fast vid
så du och jag kan stå
i vårt hörn och undra
vad var det som gick fel
Vad var det som gick fel?

Vi kan väl vänta tills imorgon
det händer någonting snart
Vi kan väl vänta tills imorgon
Nu kan jag inte längre tänka klart…

Vi kan väl vänta, vi kan väl vänta,
vi kan väl vänta tills imorgon…



Text J. Berg

Kollektiv förnekelse. En sådan stark inbyggd kraft hos mänskligheten. Helt otrolig egentligen, något inväxt, inlärt. En gemensam förståelse, för vad som behöver tystas ner, helst inte ens tillkännages, raderat från jordens yta. Skulle kollektivet behöva förneka träd, så skulle de snart vara borta, bli något mytiskt. Ändå så står de där, uppstickande från jorden ett tiotalmeter. Jag undrar hur samfälldhetens rörelsemönster skulle påverkas av denna lögn. Hinderbana runt något osynligt.

Dårhus egentligen. Låt mig måla upp en bild. Det är fin-middag för hattar som mössor. Första rätten har redan serverats och förtärts. Varmrätten väntas. Tågandes blir tallrikar inburna. Hela min kropp ryggar tillbaka, mitt andningsorgan stänger skyddande av sig. Man börjar serveringen, tallrikar med exkrement. Alla har nu blivit serverade, en talare säger några meningar, ord i en slags följd, med en slags betydelse, bestick mot porslin som sedan styr mot gapange munhålor. Kollektiv förnekelse. Man lyckas så bra tillsammans.