bluestarfish

vad jag inte förstår är att hon inte hör av sig. ett sms när jag precis lämnat in kattskrället för kastrering räknas inte. hon skulle varit där. tillsammans eller inte. sjumiljoner tårar grät jag på bussen, trodde hon skulle dö.

och jag trodde inte jag skulle kastas tillbaka såhär. jag hade blivit starkare, med henne blev jag stark. ensam är jag samma som för två år sedan.

jag saknar. men är också arg, på småsaker kan man tycka... som att hon inte var där och tog hand om katten med mig, som var så fruktansvärt svag och olik sig själv. kräktes och kissade i sängen.

som att jag när jag vaknar från narkosen på tisdag, kommer vara skräckslagen och den enda jag kommer vilja ha där är Hon.

äckliga maskar i magen. kryper.

måste fixa det.

efter över ett års uppehåll från bloggen skrev jag ett inlägg bara några timmar innan det var slut. jävla magkänsla. kände på mig, när Hon ringde. Eller Hon ringde inte, jag ringde, Hon ringde inte alls.

...skrev Hon.

och jag är inte längre hel, bara en massa äckel kvar, en massa matäckel och renlighet som skulle kompensera.

jag vet att att allt var trasigt mellan oss, ett helt liv levde vi och sedan gick det sönder. men jag kunde inte tänka mig att du skulle slänga bort mig såhär. på något vis så trodde jag att det ändå alltid skulle vara vi. på något sätt.