Epilepsy is dancing
Epilepsy is dancing.
Hennes existens är så vackert omöjlig att greppa så inga namn finns för henne egentligen. Ett skeende, en varelse, något dynamiskt, men knappt synligt för många. Den som ser, den lycklig får bli.
And I'm finding my rhythm
For the metal burned in me
Down the brain of my river
For the fire was searching
For a waterway home
Och hon lämnar spår, som för alltid finns kvar. -Spår, jag är lyckligare nu älskling.
Men spåren efter såren i hennes själ får min själ att gråta.
Hennes varelse brinner, bränner som metallen på hennes hud. Jag vill släcka hennes eld med mina tårar, så att de inte bara blir meningslösa svaghetstecken.
I cry, ''"Glitter is love!"''
As I came to a screaming
Hold me while I'm dreaming
For my fingers are curling
And I cannot breathe
Hon håller mina sorger, och bara hon kan blåsa bort smärtan när jag slagit mig.
Epilepsy is magic.
Och jag vill mest av allt hålla hennes sorger, när de blir för tunga att bära, och pressar ner henne mot marken.
Ooh now, it's passing
Ooh now, I'm dancing
Varelsen.
Hennes existens är så vackert omöjlig att greppa så inga namn finns för henne egentligen. Ett skeende, en varelse, något dynamiskt, men knappt synligt för många. Den som ser, den lycklig får bli.
And I'm finding my rhythm
For the metal burned in me
Down the brain of my river
For the fire was searching
For a waterway home
Och hon lämnar spår, som för alltid finns kvar. -Spår, jag är lyckligare nu älskling.
Men spåren efter såren i hennes själ får min själ att gråta.
Hennes varelse brinner, bränner som metallen på hennes hud. Jag vill släcka hennes eld med mina tårar, så att de inte bara blir meningslösa svaghetstecken.
I cry, ''"Glitter is love!"''
As I came to a screaming
Hold me while I'm dreaming
For my fingers are curling
And I cannot breathe
Hon håller mina sorger, och bara hon kan blåsa bort smärtan när jag slagit mig.
Epilepsy is magic.
Och jag vill mest av allt hålla hennes sorger, när de blir för tunga att bära, och pressar ner henne mot marken.
Ooh now, it's passing
Ooh now, I'm dancing
Varelsen.
Varelsen
Epilepsy is dancing
She's the Christ now departing
And I'm finding my rhythm
As I twist in the snow
For the metal burned in me
Down the brain of my river
For the fire was searching
For a waterway home
I cry, ''"Glitter is love!"''
My eyes pinned inside
With green jewels
Hanging like Christmas stars from a golden vein
As I came to a screaming
Hold me while I'm dreaming
For my fingers are curling
And I cannot breathe
Then I cried in the kitchen
How I'd seen your ghost witching
There's a soldering blue line
Between my eyes
Cut me in quadrants
Leave me in the corner
Cut me in quadrants
Leave me in the corner
Cut me in quadrants
Leave me in the corner
Cut me in quadrants
Leave me in the corner
Ooh now, it's passing
Ooh now, I'm dancing
Ooh now, it's passing
Ooh now, I'm dancing
Ooh now, it's passing
Ooh now, I'm dancing
Ooh now, it's passing
Ooh now, I'm dancing
Epilepsy Is Dancing
Antony & The Johnsons
Får jag be om att pausa filmen?
Orken har liksom tagit slut. Jag skulle kunna sova hela dagen, och ligga i sängen hela natten, sorg är utmattande. Försöker dock hantera det här, hantera mig och det som trycker. Hanterar utan att förstöra, ett absolut mål. Dock kan jag inte hjälpa att jag inte riktigt orkar medverka, vara aktiv i livet, skolan, jobbet och vännerna. Lämnar detta utan att hålla i kontrollen, hoppas att de tidigare så hårt hållna tyglarna ska hålla dessa ting tillräckligt nära för att orka jaga ifatt dem sedan.
Att komma förbi
Låg med henne i sängen, fast jag hade hunnit klä på mig på nederdelen. Skulle iväg till träningen, genrepstävling för flickorna idag. Vi hör någon knacka, två gånger och sedan en cykelklocka som ringer, slår till med några pling. Jag är genast uppe, och hon gömmer sig under täcket, känner sig nog för naken för att träffa mor. Jag rycker åt mig en röd kudde, håller den för bröstet och går sedan fram till förnstret där hon står.
Hon åkte förbi påvägen hem från jobbet. Jag minns inte längre vad som sades, inget speciellt egentligen.
Men, egentligen händer så mycket annat samtidigt som jag står där lugn. Fast det borde ine spela någon roll, men det är för obehagligt för mor, så jag står med precis rätt vinkel.
Hon åkte förbi påvägen hem från jobbet. Jag minns inte längre vad som sades, inget speciellt egentligen.
Men, egentligen händer så mycket annat samtidigt som jag står där lugn. Fast det borde ine spela någon roll, men det är för obehagligt för mor, så jag står med precis rätt vinkel.
Upplösning
Kan inte stanna kvar där jag är nu, kan inte andas, finnas går inte nu. Öppnar dörren, tittar inte vart jag ska, men följer stenarna under mina fötter. En grusväg som svänger, oklart vart den leder, men det är inte viktigt nu. Jag orkar inte, jag orkar inte, mitt fel. Jag visste vad som skulle hända och jag kan inte göra något. Jag är bara fel och fel. Jag skadar, jag skadar dig, dig som jag älskar, mer än vad som borde vara möjligt. Dina ögon översvämmas, och klumpen som gör så jävla ont i bröstet, allt är mitt fel. Du kan inte gömma din smärta för mig, jag ser den alltid, jag ser den alltid.
Det är som i en film jag såg för länge sedan. Det var en flicka tror jag. Hon hade en syster som mördade deras familj och alla som den första flickan älskade. Knivhögg och brände upp. Men så på slutet när flickan stod med de blodiga kläderna och kniven i hand som hon förstod att det inte fanns någon syster, hon var systern.
Jag står böjd över dig, du blöder, jag har en kniv i min hand och min hud är kladdig.
Ilska som kommer som tårar, frustration och det gör så jävla ont. Om tårar minskar på sorg, vad lindrar smärta född av ilska?
Det är som i en film jag såg för länge sedan. Det var en flicka tror jag. Hon hade en syster som mördade deras familj och alla som den första flickan älskade. Knivhögg och brände upp. Men så på slutet när flickan stod med de blodiga kläderna och kniven i hand som hon förstod att det inte fanns någon syster, hon var systern.
Jag står böjd över dig, du blöder, jag har en kniv i min hand och min hud är kladdig.
Ilska som kommer som tårar, frustration och det gör så jävla ont. Om tårar minskar på sorg, vad lindrar smärta född av ilska?
Busstider
Något har lämnat mig och jag vill aldrig ha det tillbaka.
Jag har velat skriva, velat se de här orden länge. Jag har väntat på dem, rädd för att allt bara ska vara en dröm, och verkligheten skulle hinna ikapp när jag låter fingrarna närma sig tangenterna.
Vad finns egentligen att säga? Jag vet inte vad som är väsentligt och vad som är onödig information. Jag har en teori om att jag behöver skriva ner hur pass jävligt, äckligt och illa det var för att kanske, kanske då titta på den tiden en sista gång, vända mig bort, och sedan aldrig mer behöva leta efter varför, hur och alla år.
Men det kan också vara dumt, inte ge något, och kännas fel, inte hamna rätt alls. Frustration och ilska inåt. Vet inte om jag vågar chansa. Eller jag vet, det kommer inte att bli rätt. punkt.
Jag avaktar.
Drömmarna jagar
Det är inte många på min sida, vi är ytterst få som man vågar lite på, resten har tagits sin vilja ifrån, deras medvetande lagt under en tung ogenomtränglig slöja. Deras kroppar står för att utnyttjas av det mörka. De är många och jag är konstant rädd. Händerna skakar. Jag letar efter något. En slags nyckel, med formen av ett pärlarmband, som för länge sedan slitits itu, för att sprida pärlorna åt alla håll. Mörkret letar efter dom, han gör hemska saker. Hans följeslagare, en gång männskliga, nu tomma, förlorade, utför det mesta av slakten och en del av tortyren. Men mörkret, så långt ifrån mänsklig som man kan komma, ser de mest envisa, och de är de han tar, för att leka sina lekar med. Tortyr, mor mot barn, älskade mot älskade, blod och uttdragna lekar.
Han letar efter nyckeln. Jag hittar några pärlor. Skakar så på handen att det tar flera försök att få i varje pärla i den lilla tygpåsen jag darrande håller i andra handen. Nu kan han se mig. Men han väljer mina älskade först. Paralyserad av skräck. Jag förlorar dem.
Brännbart
Känner mig allmänt förvirrad, stigen jag följde blev så smal, nu osynlig. Människor som kommer tillbaka från det förflutna, inte en men flera. Obehagligast när jag ser hans ansikte på stan eller den andres ord som kommer fram. Men också ouppklarad förvirring som hemsöker.
Jag borde verkligen ägna mig åt min ryska nu. Har en skiva lånad, men den fungerar bara när den har lust. Så mycket skola, jag vill jag vill så mycket, jag vill lära mig och jag vill inte göra någon besviken. Alla dessa medelålders kvinnor som har sådan makt över mig, jag förstår inte, varför bryr jag mig så mycket? Jag vill orka. Fixar jag det här så kan det betyda att jag kommer orka som alla andra när jag blir stor, och växt bort mitt kaos.
Och jag har ord som verkligen vill ut, som behöver, kräver det. Gör ont att hålla dem inne, jag vill se dem på skärmen, tryckbokstäver som berättar att jag lämnat helvetet bakom mig, det jag inte önskar någon, inte någon alls. Men jag har en propp någonstans, bakom pannbenet precis, och en till där minnena sitter, lillhjärnan i nacken kanske? Jag har börjat men jag kommer inte längre, för det har visat sig vara svårare än jag trodde. Fastän smärtan ligger bakom mig, gör det ont att vända sig och titta den i ögonen, brännande minnen spelas upp i ögonglansen.
Jag borde verkligen plugga. Faila inte nu. Det får inte hända.
Och jag är inte bra på att hantera smärta över huvud taget. Och jag är lessen och jag är lessen. Som om det skulle hjälpa, skärpning firren.
Känslor av otillräcklighet, förlorad kontroll och ordeslöshet. All min viljestyrka går åt att försöka upprätthålla en acceptabel fasad. Har nu sökt studielån för vad trodde jag egentligen, att jag skulle orka plugga heltid, jobba och leva på minimum, fattigare än en student. Visst, om jag vill bryta ihop. Inte. Dumt.
Skriver som tankarna faller, orkar verkligen inte sortera, läsa igenom för att rätta eller se så att meningen kommer fram och blir tydlig. Jag slänger allt mitt skräp i brännbart, orkar inte sortera, ren lathet.
Måste bara få ut allt det hetsiga, oroliga, krypande.
Inga nya sår på länge. Vill inte skämmas, och att hon blir besviken. Hon ger mig så mycket styrka. Det är en skön flykt, men så kortvarig. Så fort jag glömmer detta lite så ring ring ring. Ring någon, jag måste stoppa mig själv innan det händer. Bryta vanan. Så jävla mycket vill jag sluta, SKA. Inget annat finns.
Skammen när barnen frågar vad som hänt på benet. Inte lika ärrig där så uppkavlade byxor går bra. "Jo, du förstår Amanda, jag fastnade i taggtråd när jag skulle klättra över till hästarna." De andra flickorna som inte har sett armen vet ändå att det är lögn. Jag hör hur de sitter tysta, men hur spänningen hörs.
Skräp skräp skräp, mitt avfall. Brännbart alltihopa. Ingen sortering. Jag rensar bland mina tankar, proppar och känslor.
En viss lättnad känns av.
Jag borde verkligen ägna mig åt min ryska nu. Har en skiva lånad, men den fungerar bara när den har lust. Så mycket skola, jag vill jag vill så mycket, jag vill lära mig och jag vill inte göra någon besviken. Alla dessa medelålders kvinnor som har sådan makt över mig, jag förstår inte, varför bryr jag mig så mycket? Jag vill orka. Fixar jag det här så kan det betyda att jag kommer orka som alla andra när jag blir stor, och växt bort mitt kaos.
Och jag har ord som verkligen vill ut, som behöver, kräver det. Gör ont att hålla dem inne, jag vill se dem på skärmen, tryckbokstäver som berättar att jag lämnat helvetet bakom mig, det jag inte önskar någon, inte någon alls. Men jag har en propp någonstans, bakom pannbenet precis, och en till där minnena sitter, lillhjärnan i nacken kanske? Jag har börjat men jag kommer inte längre, för det har visat sig vara svårare än jag trodde. Fastän smärtan ligger bakom mig, gör det ont att vända sig och titta den i ögonen, brännande minnen spelas upp i ögonglansen.
Jag borde verkligen plugga. Faila inte nu. Det får inte hända.
Och jag är inte bra på att hantera smärta över huvud taget. Och jag är lessen och jag är lessen. Som om det skulle hjälpa, skärpning firren.
Känslor av otillräcklighet, förlorad kontroll och ordeslöshet. All min viljestyrka går åt att försöka upprätthålla en acceptabel fasad. Har nu sökt studielån för vad trodde jag egentligen, att jag skulle orka plugga heltid, jobba och leva på minimum, fattigare än en student. Visst, om jag vill bryta ihop. Inte. Dumt.
Skriver som tankarna faller, orkar verkligen inte sortera, läsa igenom för att rätta eller se så att meningen kommer fram och blir tydlig. Jag slänger allt mitt skräp i brännbart, orkar inte sortera, ren lathet.
Måste bara få ut allt det hetsiga, oroliga, krypande.
Inga nya sår på länge. Vill inte skämmas, och att hon blir besviken. Hon ger mig så mycket styrka. Det är en skön flykt, men så kortvarig. Så fort jag glömmer detta lite så ring ring ring. Ring någon, jag måste stoppa mig själv innan det händer. Bryta vanan. Så jävla mycket vill jag sluta, SKA. Inget annat finns.
Skammen när barnen frågar vad som hänt på benet. Inte lika ärrig där så uppkavlade byxor går bra. "Jo, du förstår Amanda, jag fastnade i taggtråd när jag skulle klättra över till hästarna." De andra flickorna som inte har sett armen vet ändå att det är lögn. Jag hör hur de sitter tysta, men hur spänningen hörs.
Skräp skräp skräp, mitt avfall. Brännbart alltihopa. Ingen sortering. Jag rensar bland mina tankar, proppar och känslor.
En viss lättnad känns av.
