bluestarfish

Älskade, med dig är andas lättare och finnas inte omöjligt. Du gör oss vackra, och så även mig. Du du du.

Och jag tror att du har rätt, för från dig är alla ord så rena. Så jag litar på dig. Men du behöver inte ha rätt varje gång, det är inte det tillit handlar om. Inte heller om intelligens, fast ditt intellekt är vackrast. Älskade, ändå spelar detta inte någon roll. Det rena i dina ord gör oss vackra, när du håller om mig glittrar även jag. Blir min syn stulen vill jag hålla dig i handen.

Älskade, du vet att jag hatar censur. Men alla andra blir obekväma. Fast när jag lyssnar på dig, så vill de egentligen bara bevara. Har inte tänkt på det viset förr. Måste fundera över detta.

Mutism. Det ordet födde du. Jag gillar det. Får jag bli fostermamma åt det bara lite?

Så många fler ord som vill rinna ut genom mina fingrar. De blöter ner min dator och den låter bekymrad. Jag ska torka upp mina ord nu. Placera ut dem på rätt plats senare.

Har haft ögonen på klockan var femte minut sedan klockan fyra, då älskade vaknade av mardrömmar. Elaka drömmar, låt bli henne.

Men jag har vilat, och lyssnat in mig lite mer på Veronica Maggio. Mosebacke idag klockan 19. Men först mat och vin hos syster yster och sedan försöka ordna en biljett åt henne också. Senare är det älskade och syster och jag på stan, sent sent sent, och vin och trevligt och lite vilt kanske.


Flickan på väggen vill vara vackrast. Hur gör man då frågar hon.
-Jag kan vara alldeles stilla, som en docka, le sött.
Men hon står framför spegeln med våris i ögonen och målar sina läppar blå.
-Vad som helst, bara ni säger att jag är vacker.

Jag hatar att jag ska analysera allt. Läsa läsa läsa. In i ett rum - är de inte lite för tysta? Undviker de varandras blickar? Är någon arg på mig, besviken?

Jag måste läsa allt, varenda ord vänds på för att försäkra sig om att jag inte gjort något fel. Jag blir trött. Jag orkar inte, varför ska jag veta om någon är det? Jag kan inte styra människors humör bara för att jag vill. Jag vill jag vill. Så obehagligt och jag vill bara fly från mina slutsattser av analysen, som väldigt sällan blir positiva. Färgade av oro och alldeles för sönderplockade från sitt sammanhang för att ge en sanningsenlig bild.


Jag vill stänga av den delen av mig tack. Mycket tröttsamt. Mycket onödigt. Omöjligt att sluta.


Undrar om annalysen kan bli verklig just eftersom att den har tänkts. Ungefär - ropa varg så kommer den. Jag vet att det inte heter så, att jag missförstått eller ändrat på för att det mer ska passa mig. Jag skiter i det. Undra om. Ropa varg så kommer den. Undra om.

Förbannat.

Någonstans borta, från där jag vill vara. Ingen mening egentligen.

Vem vill ha mig här?

Det är ofta så, att vi gör saker som vi inte vill, men som krävs av oss. Fast hur mycket får det kosta? Jag vill vara hos min syster för att det är viktigt för henne. Men jag är rädd, hon blir arg när jag inte klarar av att vara stark, det gillar hon inte.

Jag undrar vad det är som får oss att göra saker som inte alls ger någon styrka tillbaka. Varför går vi med på att göra sånt som bara äter upp oss. Är det av vana? -detta förtjänar jag  Eller är det av hopp, om att det en dag kommer att bli annorlunda. Jag har tappat tron på att någonsin få tillbaka min far och min bror. För stora sår. Fast länge var jag för envis, det var därför som de blev så stora. Mitt nej var inte starkare än att jag krälade bort därifrån, blödande, med år av sår och ärr, ingen tyckte var viktiga nog att skilja mig från. Och de som orsakat dem ska för alltid ses som offer.

Jag är vilse på vägen som kallas historien.

Det är lättare att finnas svart på vitt, även om det i slutändan bara är ettor och nollor som impulser i luften, än att försöka
finnas där man är, och inte få grepp om det.

Jag försöker få grepp, sekund, minut, dag, försöker få grepp om verkligheten, för att inte bli dömd och bortplockad till andrahandssorteringen.