bluestarfish

En slags iver, att ta tag i livet, nu nu nu. Allt, allt på en gång. Pluggar, städar, diskar, tvättar, jobbar, träffar vänner, tränar. Men när insikten kommer om att ingenting egentligen blir bra, då försvinner lusten snabbt igen. Konstigt att man ändå går på det varje gång, att man ska orka ta tag i sig själv. Bli en sådan där bra människa, som inte har gamla matrester liggande på golvet, och kaffefläckar på alla ytor där en kopp har förflyttats eller vält. Flugor i rummet.

Men jag njuter av förnekelsen. Förespeglar att jag visst är såhär jämt, (fast det som längst håller två dagar) att jag visst plockar undan och torkar upp. Blundar och vägrar inse för att inte ge upp, och bli besviken.

Det börjar och slutar och börjar och... Naiviteten skyddar mig så bra, från att se cirkeln.