bluestarfish

Jag var hos mor min i tisdags. Hade inte träffat henne på över en månad, kanske längre. Undvek nog det med flit, fastän vi var sams och hon för en gång skull inte direkt missnöjd med mig. Men det tar stopp, man liksom kan inte. Jag är dock glad över att jag åkte dit, hem till henne. Det var inte så farligt, inte några få timmar med en flaska vin. Men det är någonting som gör att jag får ångest när jag umgås för länge med henne. Tror att det kan vara därför som jag i perioder inte kan träffa henne. De gånger då jag är för svag så undviker jag henne, för ångesten skulle inte gå att hantera då. När jag är stark så försöker jag passa på att träffa mor, jag älskar ändå henne.

Hos henne så frågade jag om hon hade några gamla videoband från mina gymnastiktävlingar sparade. Det hade hon. Hon plockade även fram alla våra album som hon sparat. Det är lustigt hur tidigt en personlighet kan formas. Min syster som var så människoskygg, tyst och lite butter, redan som liten. Ingen vän kunde hon hålla sams med, alla var ju emot henne, elaka med flit... Min bror, som gömde sig var han än kunde. Var han tvungen att vara med oss andra i köket så satt han under köksbordet. Det tog mycket lång tid innan äldsta systern, som vi lärde känna i fem eller sexårsåldern fick höra honom tala. Och jag... Som mor sa, bara några månader gammal så log jag åt alla jag träffade, en hel buss kunde börja le. Ett behov att bevisa min existens och veta mitt värde redan då. Älska mig, älska mig! Bara då finns jag. Jag finns bara i era medvetanden så tänk på mig ofta. Jag kan liksom inte finnas om ingen vet att jag finns.

Nej.

Inte helt. Det är inte så enkelt. Men oavsett om det är mer invecklat än så, så är det en sida som äcklar mig. Äckliga människa som drar på munnen och tittar med oskyldig blick på främmande män och kvinnor. Varför, varför söker jag bekräftelse hos dem. Äckligt äckligt.


Fet och hal som rumstempererat smör.