bluestarfish

Känseln har gått förlorad, inte helt men delvis. Känns så underligt då jag borde reagera men inte kan. Kall som is, vissa delar av mig, frusna känslor. Är inte helt redo på att vintertiden ska ta slut, så stora förändringar väntar, och jag måste först få starkare hud, eller åtminstone få någon alls, har varit hudlös så länge. För, när vintertidens slut närmar sig, och allt inom mig vaknar, så måste också det jag inte vill veta av, vakna, kadavren kommer fram.

Isen har redan börjat krackelera. Jag hoppas verkligen att jag hunnit få några fler lager hud till innan den brister för att sedan försvinna helt. Blottar allt det som varit gömt.

Men jag lever, jag är verkligen inte död eller levandedöd. Någon har väckt hela mig. Det är såhär att leva. Med allt det vackra kommer allt det fula, som man önskar att man kunde radera. Men jag vill inte det. Det priset är inte högt alls. Hon är så vacker.

Men det skrämmer mig, det där som finns under isen. Det som finns bakom tjocka väggar av mur och betong, det som är förträngt som en överlevnadsmetod. Fragment, som gör mig förvirrad. Och som samtidigt gör det så lätt att förneka. Ett pussel som saknar bitar kan aldrig bli fullkomligt.

En del av mig känner inga vassa blad, för den biten är redan förstörd.