bluestarfish

Det är som när man blir retad och slagen hundratals gånger och alla tittar bort. Men när man en endaste gång slår tillbaka så är det man själv som får utskällningen. Så känns det.

Historien hade två perspektiv. Man trodde att de någon gång, närsomhelst skulle gå ihop, påverkade av varandra. Allting är ju relativt. Men när allting ser ut som något, så tydligt som en sanning, kan det ändock vara en synvilla.

Det gör lite extra ont när du inte förstår. Ingen annan gör ju det heller och du har såklart rätt i att tycka vad du vill. Det är bara jag som är så blödig och känslig av mig. Men jag tänkte att i alla fall du skulle förstå och stå på min sida, i alla fall du. Men jag får växa upp och sluta vara så omogen. Så är det väl...

Fast det handlade ju inte alls om det egentligen. Bara lite i min värld. Så otroligt omogen är jag, på vissa håll har jag inte blivit äldre än elva år. Och jag tycker inte om de obehagliga minnena, som bara kommer i form av en känsla, men som har makten att ändra på både tid och rum.

Kom och trampa på mig mera.