bluestarfish

Vet du älskade att vi båda vann igår? Det kanske inte känns så för dig då dina impulser att göra något var så starka. Då känner man sig snarare berövad på något som alltid funnits där nära en, lätt och befriande. Men jag är väldigt glad. Jag var inne i en spiral, hade blivit lite beroende av smärtan. Min impuls var visserligen inte så stark så det var nog inte lika svårt som för dig älskade, men jag är glad. Jag känner mig mer redo för nästa gång, när impulsen blir starkare. Då vill jag bara vara hos dig.

Du fick inte någon direkt belöning, befrielse. Men din belöning kommer bli desto vackrare när du når dit. Du klev av, klev ur bilen, körd av något som liknar näcken. Nu måste du gå, och det kommer ta längre tid. Men nu är det du som har kontrollen och väljer alla vägar. Inte längre någon passagerare. Älskade jag ska gå vid dig hela vägen. Vi kan ta pauser ibland om du vill. Och ibland kan jag gå före för att visa vägen, som du gjorde för mig igår kväll. Men älskade, kliv inte in i någon främlings bil mer, gå på vår väg alltid, helst vid min sida.

Bara när jag får andas dina andetag, är andas lätt och inte smärtsamt.

Jag vet att jag skriver här igen. Men det är bara för att jag aldrig älskat någon så mycket som dig. Jag har inte lärt mig att säga alla dessa ord än. Och orden som ska stå under ditt namn i ordboken har ännu inte formats inom mig. De virvlar runt i mig, ännu bara oformliga känslor, så oerhört stora, så ovant. De kommer komma ett efter ett, men med åren, tillsammans med oss. Vi har lite kvar innan vi blir stora. Nu vet jag varifrån växtvärken kommer. Måste le nu.

Jag är verkligen ledsen för det du fick läsa. Jag lovar att göra mitt bästa för att tala.

Vill inte sluta med den meningen, då den kan ha stulit leendet som du kanske hade. Jag älskar dig. Resten är ordlöst. Så otroligt stort.