bluestarfish

Vill så gärna få fram något, få det ur mig, och det blir liksom lite brottom. Jag tröstar mig med att det nog måste mogna, innan det är redo att existera på ett faktiskt vis, ord i någon form, som inte bara är kaos på en skärm utan en helhet. En bild av något, ett komplett pussel. Jag vill så gärna, men än har det inte gått.

Jag är inte rädd för att det aldrig ska gå, bara sorgsen. För jag har sett vem jag är och aldrig någonsin kommer jag att åstadkomma något helt, något bra, värt att läsa. Jag vet detta, men jag väljer att lotsas inför mig själv, väljer att inte riktigt än, se sanningen. Hoppas fortfarande lite att mina tankar kan bli begripliga ord. Charader för mig själv, eftersom det känns bättre så. Jag säger:
 -Det får inte ligga kvar för länge där inne, jag känner det, då kommer det att ruttna, och jag kanske bli förgiftad. Snart ska jag få tankarna at bli fysiska. Jag bara väntar på bättre tider.

Men kan man tvinga ut sådant? Jag vill ju så mycket. Men det går inte att bara vilja, antingen så har man det eller så har man det inte. En tanke till nu. -Om jag fick möjligheten att lära mig, skulle det då gå? Skulle endast viljan räcka till?

Varför är alla dörrar stängda när det gäller en själv? För inte gäller det andra. Det är inte logiskt, men det har bivit en regel. Alla andra kan, alla andra har rätt i en dröm och följa den. Men regeln verkar ha en fotnot. Det gäller inte mig själv.

Tänk om alla vi fotnötter bara drar i dörren åt fel håll. Inte konstigt att det inte går. En förstörare bor i vårt undermedvetna.