bluestarfish

Det ar nar de sma djuren borjar rora pa sig som jag inte vet var jag ska ta vagen. Manniskor kan inte upplosas. De kryper i mig, de kryper och de graver sig fram genom att tugga igenom mitt kott. Radslan ar varst, nagon ar inne i min kropp, oinbjuden. Och de ar for sma for att se, ni tror mig inte, men de finns dar. Allt ar inte fysiskt.

Det finns kryp som ni ocksa kan se, sanna som gor det okej att skrika nar man ser dem. De skrammer mig ocksa. De paminner for mycket om djuren som bor inne i min kropp.