bluestarfish

Går går jag går. Mot mot ingenting jag kan se. Går går jag går, ser er nu, ni som ropar, det som kallar.

Det gör ont att inte kunna visa sin rädsla för fruktan att utlösa någon annans. Många gånger, för många,  då jag inte klarat av att hålla mig samman, har älskade fått bära, och det får inte bli för tungt, hennes vingar måste bära. När jag känner detta sinnestillstånd stunda så blir jag arg, jag hatar att vara maktlös. Men rädslan är alltid störst, ångest väger tungt. Jag avskyr att vara beroende av något som så lätt kan tas ifrån mig. Och inte heller piller kan man lova mig att jag ska få igen. Men det är värt att vara lätt en kväll med älskade, flyga. Jag lever nu. När pillrena tar slut måste jag möta sanningen, vilket jag ska. Planlöst står jag utan plan, men med tro på att magnifik vilja kan bli magi.