bluestarfish

Det är inte många på min sida, vi är ytterst få som man vågar lite på, resten har tagits sin vilja ifrån, deras medvetande lagt under en tung ogenomtränglig slöja. Deras kroppar står för att utnyttjas av det mörka. De är många och jag är konstant rädd. Händerna skakar. Jag letar efter något. En slags nyckel, med formen av ett pärlarmband, som för länge sedan slitits itu, för att sprida pärlorna åt alla håll. Mörkret letar efter dom, han gör hemska saker. Hans följeslagare, en gång männskliga, nu tomma, förlorade, utför det mesta av slakten och en del av tortyren. Men mörkret, så långt ifrån mänsklig som man kan komma, ser de mest envisa, och de är de han tar, för att leka sina lekar med. Tortyr, mor mot barn, älskade mot älskade, blod och uttdragna lekar.

Han letar efter nyckeln. Jag hittar några pärlor. Skakar så på handen att det tar flera försök att få i varje pärla i den lilla tygpåsen jag darrande håller i andra handen. Nu kan han se mig. Men han väljer mina älskade först. Paralyserad av skräck. Jag förlorar dem.