bluestarfish

Kan inte stanna kvar där jag är nu, kan inte andas, finnas går inte nu. Öppnar dörren, tittar inte vart jag ska, men följer stenarna under mina fötter. En grusväg som svänger, oklart vart den leder, men det är inte viktigt nu. Jag orkar inte, jag orkar inte, mitt fel. Jag visste vad som skulle hända och jag kan inte göra något. Jag är bara fel och fel. Jag skadar, jag skadar dig, dig som jag älskar, mer än vad som borde vara möjligt. Dina ögon översvämmas, och klumpen som gör så jävla ont i bröstet, allt är mitt fel. Du kan inte gömma din smärta för mig, jag ser den alltid, jag ser den alltid.

Det är som i en film jag såg för länge sedan. Det var en flicka tror jag. Hon hade en syster som mördade deras familj och alla som den första flickan älskade. Knivhögg och brände upp. Men så på slutet när flickan stod med de blodiga kläderna och kniven i hand som hon förstod att det inte fanns någon syster, hon var systern.

Jag står böjd över dig, du blöder, jag har en kniv i min hand och min hud är kladdig.

Ilska som kommer som tårar, frustration och det gör så jävla ont. Om tårar minskar på sorg, vad lindrar smärta född av ilska?