Brännbart
Känner mig allmänt förvirrad, stigen jag följde blev så smal, nu osynlig. Människor som kommer tillbaka från det förflutna, inte en men flera. Obehagligast när jag ser hans ansikte på stan eller den andres ord som kommer fram. Men också ouppklarad förvirring som hemsöker.
Jag borde verkligen ägna mig åt min ryska nu. Har en skiva lånad, men den fungerar bara när den har lust. Så mycket skola, jag vill jag vill så mycket, jag vill lära mig och jag vill inte göra någon besviken. Alla dessa medelålders kvinnor som har sådan makt över mig, jag förstår inte, varför bryr jag mig så mycket? Jag vill orka. Fixar jag det här så kan det betyda att jag kommer orka som alla andra när jag blir stor, och växt bort mitt kaos.
Och jag har ord som verkligen vill ut, som behöver, kräver det. Gör ont att hålla dem inne, jag vill se dem på skärmen, tryckbokstäver som berättar att jag lämnat helvetet bakom mig, det jag inte önskar någon, inte någon alls. Men jag har en propp någonstans, bakom pannbenet precis, och en till där minnena sitter, lillhjärnan i nacken kanske? Jag har börjat men jag kommer inte längre, för det har visat sig vara svårare än jag trodde. Fastän smärtan ligger bakom mig, gör det ont att vända sig och titta den i ögonen, brännande minnen spelas upp i ögonglansen.
Jag borde verkligen plugga. Faila inte nu. Det får inte hända.
Och jag är inte bra på att hantera smärta över huvud taget. Och jag är lessen och jag är lessen. Som om det skulle hjälpa, skärpning firren.
Känslor av otillräcklighet, förlorad kontroll och ordeslöshet. All min viljestyrka går åt att försöka upprätthålla en acceptabel fasad. Har nu sökt studielån för vad trodde jag egentligen, att jag skulle orka plugga heltid, jobba och leva på minimum, fattigare än en student. Visst, om jag vill bryta ihop. Inte. Dumt.
Skriver som tankarna faller, orkar verkligen inte sortera, läsa igenom för att rätta eller se så att meningen kommer fram och blir tydlig. Jag slänger allt mitt skräp i brännbart, orkar inte sortera, ren lathet.
Måste bara få ut allt det hetsiga, oroliga, krypande.
Inga nya sår på länge. Vill inte skämmas, och att hon blir besviken. Hon ger mig så mycket styrka. Det är en skön flykt, men så kortvarig. Så fort jag glömmer detta lite så ring ring ring. Ring någon, jag måste stoppa mig själv innan det händer. Bryta vanan. Så jävla mycket vill jag sluta, SKA. Inget annat finns.
Skammen när barnen frågar vad som hänt på benet. Inte lika ärrig där så uppkavlade byxor går bra. "Jo, du förstår Amanda, jag fastnade i taggtråd när jag skulle klättra över till hästarna." De andra flickorna som inte har sett armen vet ändå att det är lögn. Jag hör hur de sitter tysta, men hur spänningen hörs.
Skräp skräp skräp, mitt avfall. Brännbart alltihopa. Ingen sortering. Jag rensar bland mina tankar, proppar och känslor.
En viss lättnad känns av.
Jag borde verkligen ägna mig åt min ryska nu. Har en skiva lånad, men den fungerar bara när den har lust. Så mycket skola, jag vill jag vill så mycket, jag vill lära mig och jag vill inte göra någon besviken. Alla dessa medelålders kvinnor som har sådan makt över mig, jag förstår inte, varför bryr jag mig så mycket? Jag vill orka. Fixar jag det här så kan det betyda att jag kommer orka som alla andra när jag blir stor, och växt bort mitt kaos.
Och jag har ord som verkligen vill ut, som behöver, kräver det. Gör ont att hålla dem inne, jag vill se dem på skärmen, tryckbokstäver som berättar att jag lämnat helvetet bakom mig, det jag inte önskar någon, inte någon alls. Men jag har en propp någonstans, bakom pannbenet precis, och en till där minnena sitter, lillhjärnan i nacken kanske? Jag har börjat men jag kommer inte längre, för det har visat sig vara svårare än jag trodde. Fastän smärtan ligger bakom mig, gör det ont att vända sig och titta den i ögonen, brännande minnen spelas upp i ögonglansen.
Jag borde verkligen plugga. Faila inte nu. Det får inte hända.
Och jag är inte bra på att hantera smärta över huvud taget. Och jag är lessen och jag är lessen. Som om det skulle hjälpa, skärpning firren.
Känslor av otillräcklighet, förlorad kontroll och ordeslöshet. All min viljestyrka går åt att försöka upprätthålla en acceptabel fasad. Har nu sökt studielån för vad trodde jag egentligen, att jag skulle orka plugga heltid, jobba och leva på minimum, fattigare än en student. Visst, om jag vill bryta ihop. Inte. Dumt.
Skriver som tankarna faller, orkar verkligen inte sortera, läsa igenom för att rätta eller se så att meningen kommer fram och blir tydlig. Jag slänger allt mitt skräp i brännbart, orkar inte sortera, ren lathet.
Måste bara få ut allt det hetsiga, oroliga, krypande.
Inga nya sår på länge. Vill inte skämmas, och att hon blir besviken. Hon ger mig så mycket styrka. Det är en skön flykt, men så kortvarig. Så fort jag glömmer detta lite så ring ring ring. Ring någon, jag måste stoppa mig själv innan det händer. Bryta vanan. Så jävla mycket vill jag sluta, SKA. Inget annat finns.
Skammen när barnen frågar vad som hänt på benet. Inte lika ärrig där så uppkavlade byxor går bra. "Jo, du förstår Amanda, jag fastnade i taggtråd när jag skulle klättra över till hästarna." De andra flickorna som inte har sett armen vet ändå att det är lögn. Jag hör hur de sitter tysta, men hur spänningen hörs.
Skräp skräp skräp, mitt avfall. Brännbart alltihopa. Ingen sortering. Jag rensar bland mina tankar, proppar och känslor.
En viss lättnad känns av.
Kommentarer
Trackback
