Busstider
Något har lämnat mig och jag vill aldrig ha det tillbaka.
Jag har velat skriva, velat se de här orden länge. Jag har väntat på dem, rädd för att allt bara ska vara en dröm, och verkligheten skulle hinna ikapp när jag låter fingrarna närma sig tangenterna.
Vad finns egentligen att säga? Jag vet inte vad som är väsentligt och vad som är onödig information. Jag har en teori om att jag behöver skriva ner hur pass jävligt, äckligt och illa det var för att kanske, kanske då titta på den tiden en sista gång, vända mig bort, och sedan aldrig mer behöva leta efter varför, hur och alla år.
Men det kan också vara dumt, inte ge något, och kännas fel, inte hamna rätt alls. Frustration och ilska inåt. Vet inte om jag vågar chansa. Eller jag vet, det kommer inte att bli rätt. punkt.
Jag avaktar.
