bluestarfish

vad jag inte förstår är att hon inte hör av sig. ett sms när jag precis lämnat in kattskrället för kastrering räknas inte. hon skulle varit där. tillsammans eller inte. sjumiljoner tårar grät jag på bussen, trodde hon skulle dö.

och jag trodde inte jag skulle kastas tillbaka såhär. jag hade blivit starkare, med henne blev jag stark. ensam är jag samma som för två år sedan.

jag saknar. men är också arg, på småsaker kan man tycka... som att hon inte var där och tog hand om katten med mig, som var så fruktansvärt svag och olik sig själv. kräktes och kissade i sängen.

som att jag när jag vaknar från narkosen på tisdag, kommer vara skräckslagen och den enda jag kommer vilja ha där är Hon.

äckliga maskar i magen. kryper.

måste fixa det.