Epilepsy is dancing
Epilepsy is dancing.
Hennes existens är så vackert omöjlig att greppa så inga namn finns för henne egentligen. Ett skeende, en varelse, något dynamiskt, men knappt synligt för många. Den som ser, den lycklig får bli.
And I'm finding my rhythm
For the metal burned in me
Down the brain of my river
For the fire was searching
For a waterway home
Och hon lämnar spår, som för alltid finns kvar. -Spår, jag är lyckligare nu älskling.
Men spåren efter såren i hennes själ får min själ att gråta.
Hennes varelse brinner, bränner som metallen på hennes hud. Jag vill släcka hennes eld med mina tårar, så att de inte bara blir meningslösa svaghetstecken.
I cry, ''"Glitter is love!"''
As I came to a screaming
Hold me while I'm dreaming
For my fingers are curling
And I cannot breathe
Hon håller mina sorger, och bara hon kan blåsa bort smärtan när jag slagit mig.
Epilepsy is magic.
Och jag vill mest av allt hålla hennes sorger, när de blir för tunga att bära, och pressar ner henne mot marken.
Ooh now, it's passing
Ooh now, I'm dancing
Varelsen.
Hennes existens är så vackert omöjlig att greppa så inga namn finns för henne egentligen. Ett skeende, en varelse, något dynamiskt, men knappt synligt för många. Den som ser, den lycklig får bli.
And I'm finding my rhythm
For the metal burned in me
Down the brain of my river
For the fire was searching
For a waterway home
Och hon lämnar spår, som för alltid finns kvar. -Spår, jag är lyckligare nu älskling.
Men spåren efter såren i hennes själ får min själ att gråta.
Hennes varelse brinner, bränner som metallen på hennes hud. Jag vill släcka hennes eld med mina tårar, så att de inte bara blir meningslösa svaghetstecken.
I cry, ''"Glitter is love!"''
As I came to a screaming
Hold me while I'm dreaming
For my fingers are curling
And I cannot breathe
Hon håller mina sorger, och bara hon kan blåsa bort smärtan när jag slagit mig.
Epilepsy is magic.
Och jag vill mest av allt hålla hennes sorger, när de blir för tunga att bära, och pressar ner henne mot marken.
Ooh now, it's passing
Ooh now, I'm dancing
Varelsen.
Varelsen
Epilepsy is dancing
She's the Christ now departing
And I'm finding my rhythm
As I twist in the snow
For the metal burned in me
Down the brain of my river
For the fire was searching
For a waterway home
I cry, ''"Glitter is love!"''
My eyes pinned inside
With green jewels
Hanging like Christmas stars from a golden vein
As I came to a screaming
Hold me while I'm dreaming
For my fingers are curling
And I cannot breathe
Then I cried in the kitchen
How I'd seen your ghost witching
There's a soldering blue line
Between my eyes
Cut me in quadrants
Leave me in the corner
Cut me in quadrants
Leave me in the corner
Cut me in quadrants
Leave me in the corner
Cut me in quadrants
Leave me in the corner
Ooh now, it's passing
Ooh now, I'm dancing
Ooh now, it's passing
Ooh now, I'm dancing
Ooh now, it's passing
Ooh now, I'm dancing
Ooh now, it's passing
Ooh now, I'm dancing
Epilepsy Is Dancing
Antony & The Johnsons
Får jag be om att pausa filmen?
Orken har liksom tagit slut. Jag skulle kunna sova hela dagen, och ligga i sängen hela natten, sorg är utmattande. Försöker dock hantera det här, hantera mig och det som trycker. Hanterar utan att förstöra, ett absolut mål. Dock kan jag inte hjälpa att jag inte riktigt orkar medverka, vara aktiv i livet, skolan, jobbet och vännerna. Lämnar detta utan att hålla i kontrollen, hoppas att de tidigare så hårt hållna tyglarna ska hålla dessa ting tillräckligt nära för att orka jaga ifatt dem sedan.
Att komma förbi
Låg med henne i sängen, fast jag hade hunnit klä på mig på nederdelen. Skulle iväg till träningen, genrepstävling för flickorna idag. Vi hör någon knacka, två gånger och sedan en cykelklocka som ringer, slår till med några pling. Jag är genast uppe, och hon gömmer sig under täcket, känner sig nog för naken för att träffa mor. Jag rycker åt mig en röd kudde, håller den för bröstet och går sedan fram till förnstret där hon står.
Hon åkte förbi påvägen hem från jobbet. Jag minns inte längre vad som sades, inget speciellt egentligen.
Men, egentligen händer så mycket annat samtidigt som jag står där lugn. Fast det borde ine spela någon roll, men det är för obehagligt för mor, så jag står med precis rätt vinkel.
Hon åkte förbi påvägen hem från jobbet. Jag minns inte längre vad som sades, inget speciellt egentligen.
Men, egentligen händer så mycket annat samtidigt som jag står där lugn. Fast det borde ine spela någon roll, men det är för obehagligt för mor, så jag står med precis rätt vinkel.
Upplösning
Kan inte stanna kvar där jag är nu, kan inte andas, finnas går inte nu. Öppnar dörren, tittar inte vart jag ska, men följer stenarna under mina fötter. En grusväg som svänger, oklart vart den leder, men det är inte viktigt nu. Jag orkar inte, jag orkar inte, mitt fel. Jag visste vad som skulle hända och jag kan inte göra något. Jag är bara fel och fel. Jag skadar, jag skadar dig, dig som jag älskar, mer än vad som borde vara möjligt. Dina ögon översvämmas, och klumpen som gör så jävla ont i bröstet, allt är mitt fel. Du kan inte gömma din smärta för mig, jag ser den alltid, jag ser den alltid.
Det är som i en film jag såg för länge sedan. Det var en flicka tror jag. Hon hade en syster som mördade deras familj och alla som den första flickan älskade. Knivhögg och brände upp. Men så på slutet när flickan stod med de blodiga kläderna och kniven i hand som hon förstod att det inte fanns någon syster, hon var systern.
Jag står böjd över dig, du blöder, jag har en kniv i min hand och min hud är kladdig.
Ilska som kommer som tårar, frustration och det gör så jävla ont. Om tårar minskar på sorg, vad lindrar smärta född av ilska?
Det är som i en film jag såg för länge sedan. Det var en flicka tror jag. Hon hade en syster som mördade deras familj och alla som den första flickan älskade. Knivhögg och brände upp. Men så på slutet när flickan stod med de blodiga kläderna och kniven i hand som hon förstod att det inte fanns någon syster, hon var systern.
Jag står böjd över dig, du blöder, jag har en kniv i min hand och min hud är kladdig.
Ilska som kommer som tårar, frustration och det gör så jävla ont. Om tårar minskar på sorg, vad lindrar smärta född av ilska?
Busstider
Något har lämnat mig och jag vill aldrig ha det tillbaka.
Jag har velat skriva, velat se de här orden länge. Jag har väntat på dem, rädd för att allt bara ska vara en dröm, och verkligheten skulle hinna ikapp när jag låter fingrarna närma sig tangenterna.
Vad finns egentligen att säga? Jag vet inte vad som är väsentligt och vad som är onödig information. Jag har en teori om att jag behöver skriva ner hur pass jävligt, äckligt och illa det var för att kanske, kanske då titta på den tiden en sista gång, vända mig bort, och sedan aldrig mer behöva leta efter varför, hur och alla år.
Men det kan också vara dumt, inte ge något, och kännas fel, inte hamna rätt alls. Frustration och ilska inåt. Vet inte om jag vågar chansa. Eller jag vet, det kommer inte att bli rätt. punkt.
Jag avaktar.
Drömmarna jagar
Det är inte många på min sida, vi är ytterst få som man vågar lite på, resten har tagits sin vilja ifrån, deras medvetande lagt under en tung ogenomtränglig slöja. Deras kroppar står för att utnyttjas av det mörka. De är många och jag är konstant rädd. Händerna skakar. Jag letar efter något. En slags nyckel, med formen av ett pärlarmband, som för länge sedan slitits itu, för att sprida pärlorna åt alla håll. Mörkret letar efter dom, han gör hemska saker. Hans följeslagare, en gång männskliga, nu tomma, förlorade, utför det mesta av slakten och en del av tortyren. Men mörkret, så långt ifrån mänsklig som man kan komma, ser de mest envisa, och de är de han tar, för att leka sina lekar med. Tortyr, mor mot barn, älskade mot älskade, blod och uttdragna lekar.
Han letar efter nyckeln. Jag hittar några pärlor. Skakar så på handen att det tar flera försök att få i varje pärla i den lilla tygpåsen jag darrande håller i andra handen. Nu kan han se mig. Men han väljer mina älskade först. Paralyserad av skräck. Jag förlorar dem.
Brännbart
Känner mig allmänt förvirrad, stigen jag följde blev så smal, nu osynlig. Människor som kommer tillbaka från det förflutna, inte en men flera. Obehagligast när jag ser hans ansikte på stan eller den andres ord som kommer fram. Men också ouppklarad förvirring som hemsöker.
Jag borde verkligen ägna mig åt min ryska nu. Har en skiva lånad, men den fungerar bara när den har lust. Så mycket skola, jag vill jag vill så mycket, jag vill lära mig och jag vill inte göra någon besviken. Alla dessa medelålders kvinnor som har sådan makt över mig, jag förstår inte, varför bryr jag mig så mycket? Jag vill orka. Fixar jag det här så kan det betyda att jag kommer orka som alla andra när jag blir stor, och växt bort mitt kaos.
Och jag har ord som verkligen vill ut, som behöver, kräver det. Gör ont att hålla dem inne, jag vill se dem på skärmen, tryckbokstäver som berättar att jag lämnat helvetet bakom mig, det jag inte önskar någon, inte någon alls. Men jag har en propp någonstans, bakom pannbenet precis, och en till där minnena sitter, lillhjärnan i nacken kanske? Jag har börjat men jag kommer inte längre, för det har visat sig vara svårare än jag trodde. Fastän smärtan ligger bakom mig, gör det ont att vända sig och titta den i ögonen, brännande minnen spelas upp i ögonglansen.
Jag borde verkligen plugga. Faila inte nu. Det får inte hända.
Och jag är inte bra på att hantera smärta över huvud taget. Och jag är lessen och jag är lessen. Som om det skulle hjälpa, skärpning firren.
Känslor av otillräcklighet, förlorad kontroll och ordeslöshet. All min viljestyrka går åt att försöka upprätthålla en acceptabel fasad. Har nu sökt studielån för vad trodde jag egentligen, att jag skulle orka plugga heltid, jobba och leva på minimum, fattigare än en student. Visst, om jag vill bryta ihop. Inte. Dumt.
Skriver som tankarna faller, orkar verkligen inte sortera, läsa igenom för att rätta eller se så att meningen kommer fram och blir tydlig. Jag slänger allt mitt skräp i brännbart, orkar inte sortera, ren lathet.
Måste bara få ut allt det hetsiga, oroliga, krypande.
Inga nya sår på länge. Vill inte skämmas, och att hon blir besviken. Hon ger mig så mycket styrka. Det är en skön flykt, men så kortvarig. Så fort jag glömmer detta lite så ring ring ring. Ring någon, jag måste stoppa mig själv innan det händer. Bryta vanan. Så jävla mycket vill jag sluta, SKA. Inget annat finns.
Skammen när barnen frågar vad som hänt på benet. Inte lika ärrig där så uppkavlade byxor går bra. "Jo, du förstår Amanda, jag fastnade i taggtråd när jag skulle klättra över till hästarna." De andra flickorna som inte har sett armen vet ändå att det är lögn. Jag hör hur de sitter tysta, men hur spänningen hörs.
Skräp skräp skräp, mitt avfall. Brännbart alltihopa. Ingen sortering. Jag rensar bland mina tankar, proppar och känslor.
En viss lättnad känns av.
Jag borde verkligen ägna mig åt min ryska nu. Har en skiva lånad, men den fungerar bara när den har lust. Så mycket skola, jag vill jag vill så mycket, jag vill lära mig och jag vill inte göra någon besviken. Alla dessa medelålders kvinnor som har sådan makt över mig, jag förstår inte, varför bryr jag mig så mycket? Jag vill orka. Fixar jag det här så kan det betyda att jag kommer orka som alla andra när jag blir stor, och växt bort mitt kaos.
Och jag har ord som verkligen vill ut, som behöver, kräver det. Gör ont att hålla dem inne, jag vill se dem på skärmen, tryckbokstäver som berättar att jag lämnat helvetet bakom mig, det jag inte önskar någon, inte någon alls. Men jag har en propp någonstans, bakom pannbenet precis, och en till där minnena sitter, lillhjärnan i nacken kanske? Jag har börjat men jag kommer inte längre, för det har visat sig vara svårare än jag trodde. Fastän smärtan ligger bakom mig, gör det ont att vända sig och titta den i ögonen, brännande minnen spelas upp i ögonglansen.
Jag borde verkligen plugga. Faila inte nu. Det får inte hända.
Och jag är inte bra på att hantera smärta över huvud taget. Och jag är lessen och jag är lessen. Som om det skulle hjälpa, skärpning firren.
Känslor av otillräcklighet, förlorad kontroll och ordeslöshet. All min viljestyrka går åt att försöka upprätthålla en acceptabel fasad. Har nu sökt studielån för vad trodde jag egentligen, att jag skulle orka plugga heltid, jobba och leva på minimum, fattigare än en student. Visst, om jag vill bryta ihop. Inte. Dumt.
Skriver som tankarna faller, orkar verkligen inte sortera, läsa igenom för att rätta eller se så att meningen kommer fram och blir tydlig. Jag slänger allt mitt skräp i brännbart, orkar inte sortera, ren lathet.
Måste bara få ut allt det hetsiga, oroliga, krypande.
Inga nya sår på länge. Vill inte skämmas, och att hon blir besviken. Hon ger mig så mycket styrka. Det är en skön flykt, men så kortvarig. Så fort jag glömmer detta lite så ring ring ring. Ring någon, jag måste stoppa mig själv innan det händer. Bryta vanan. Så jävla mycket vill jag sluta, SKA. Inget annat finns.
Skammen när barnen frågar vad som hänt på benet. Inte lika ärrig där så uppkavlade byxor går bra. "Jo, du förstår Amanda, jag fastnade i taggtråd när jag skulle klättra över till hästarna." De andra flickorna som inte har sett armen vet ändå att det är lögn. Jag hör hur de sitter tysta, men hur spänningen hörs.
Skräp skräp skräp, mitt avfall. Brännbart alltihopa. Ingen sortering. Jag rensar bland mina tankar, proppar och känslor.
En viss lättnad känns av.
Membran
Här står jag, mitt i ett beroende, med formen av en såpbubbla. Ett så skört skal ska skydda mig. Jag ser frestelsen strax utanför bubblans genomskinliga väggar, men sträcker jag mig efter det, spricker den, och jag faller fritt, ner, ner.
Jag vill bo i en glasbubbla åtminstone, det ger mig större chanser. Jag vill ha draperier, som hindrar mig från att se. Jag vill inte bli kastad till marken.
Jag vill ha bort det tomma suget i magen. Det gör ont.
Jag vill bo i en glasbubbla åtminstone, det ger mig större chanser. Jag vill ha draperier, som hindrar mig från att se. Jag vill inte bli kastad till marken.
Jag vill ha bort det tomma suget i magen. Det gör ont.
En morgon
En nyckel i låset, ingen annan förvarning. Kastar på mig täcket, för att dölja den randiga kroppen från min mor.
-Hej.
-Ditt hår står åt alla håll. Skratt.
-Jag vet. En blick in i spegeln. Ja, värre än vanligt. Inte lika stillsam natt som med henne.
Visar mor råttorna. Får tag på Dominiq (Hur stavar du det?) Hon är lite förvånad. Som den unga familjen vi mötte när vi lite vilse vandrade genom kvarngärdet. Den unga modern, så glatt överraskad. Min egna mor, bara lite så, men det är stort nog.
Letar fram plånboken för att ge mor kontanterna. Hon har redan satt in pengar på mitt konto.
Hon ska till jobbet nu.
-Papa
-Lås dörren.
-Jaa..
Vaken
Det är en sådan snabb och skygg känsla. Den att få lust att göra något, av timmarna framför en.
Regler och undantag
Vill så gärna få fram något, få det ur mig, och det blir liksom lite brottom. Jag tröstar mig med att det nog måste mogna, innan det är redo att existera på ett faktiskt vis, ord i någon form, som inte bara är kaos på en skärm utan en helhet. En bild av något, ett komplett pussel. Jag vill så gärna, men än har det inte gått.
Jag är inte rädd för att det aldrig ska gå, bara sorgsen. För jag har sett vem jag är och aldrig någonsin kommer jag att åstadkomma något helt, något bra, värt att läsa. Jag vet detta, men jag väljer att lotsas inför mig själv, väljer att inte riktigt än, se sanningen. Hoppas fortfarande lite att mina tankar kan bli begripliga ord. Charader för mig själv, eftersom det känns bättre så. Jag säger:
-Det får inte ligga kvar för länge där inne, jag känner det, då kommer det att ruttna, och jag kanske bli förgiftad. Snart ska jag få tankarna at bli fysiska. Jag bara väntar på bättre tider.
Men kan man tvinga ut sådant? Jag vill ju så mycket. Men det går inte att bara vilja, antingen så har man det eller så har man det inte. En tanke till nu. -Om jag fick möjligheten att lära mig, skulle det då gå? Skulle endast viljan räcka till?
Varför är alla dörrar stängda när det gäller en själv? För inte gäller det andra. Det är inte logiskt, men det har bivit en regel. Alla andra kan, alla andra har rätt i en dröm och följa den. Men regeln verkar ha en fotnot. Det gäller inte mig själv.
Tänk om alla vi fotnötter bara drar i dörren åt fel håll. Inte konstigt att det inte går. En förstörare bor i vårt undermedvetna.
Jag är inte rädd för att det aldrig ska gå, bara sorgsen. För jag har sett vem jag är och aldrig någonsin kommer jag att åstadkomma något helt, något bra, värt att läsa. Jag vet detta, men jag väljer att lotsas inför mig själv, väljer att inte riktigt än, se sanningen. Hoppas fortfarande lite att mina tankar kan bli begripliga ord. Charader för mig själv, eftersom det känns bättre så. Jag säger:
-Det får inte ligga kvar för länge där inne, jag känner det, då kommer det att ruttna, och jag kanske bli förgiftad. Snart ska jag få tankarna at bli fysiska. Jag bara väntar på bättre tider.
Men kan man tvinga ut sådant? Jag vill ju så mycket. Men det går inte att bara vilja, antingen så har man det eller så har man det inte. En tanke till nu. -Om jag fick möjligheten att lära mig, skulle det då gå? Skulle endast viljan räcka till?
Varför är alla dörrar stängda när det gäller en själv? För inte gäller det andra. Det är inte logiskt, men det har bivit en regel. Alla andra kan, alla andra har rätt i en dröm och följa den. Men regeln verkar ha en fotnot. Det gäller inte mig själv.
Tänk om alla vi fotnötter bara drar i dörren åt fel håll. Inte konstigt att det inte går. En förstörare bor i vårt undermedvetna.
Nej tack. Vi vill inte ha skjuts till helvetet.
Vet du älskade att vi båda vann igår? Det kanske inte känns så för dig då dina impulser att göra något var så starka. Då känner man sig snarare berövad på något som alltid funnits där nära en, lätt och befriande. Men jag är väldigt glad. Jag var inne i en spiral, hade blivit lite beroende av smärtan. Min impuls var visserligen inte så stark så det var nog inte lika svårt som för dig älskade, men jag är glad. Jag känner mig mer redo för nästa gång, när impulsen blir starkare. Då vill jag bara vara hos dig.
Du fick inte någon direkt belöning, befrielse. Men din belöning kommer bli desto vackrare när du når dit. Du klev av, klev ur bilen, körd av något som liknar näcken. Nu måste du gå, och det kommer ta längre tid. Men nu är det du som har kontrollen och väljer alla vägar. Inte längre någon passagerare. Älskade jag ska gå vid dig hela vägen. Vi kan ta pauser ibland om du vill. Och ibland kan jag gå före för att visa vägen, som du gjorde för mig igår kväll. Men älskade, kliv inte in i någon främlings bil mer, gå på vår väg alltid, helst vid min sida.
Bara när jag får andas dina andetag, är andas lätt och inte smärtsamt.
Jag vet att jag skriver här igen. Men det är bara för att jag aldrig älskat någon så mycket som dig. Jag har inte lärt mig att säga alla dessa ord än. Och orden som ska stå under ditt namn i ordboken har ännu inte formats inom mig. De virvlar runt i mig, ännu bara oformliga känslor, så oerhört stora, så ovant. De kommer komma ett efter ett, men med åren, tillsammans med oss. Vi har lite kvar innan vi blir stora. Nu vet jag varifrån växtvärken kommer. Måste le nu.
Jag är verkligen ledsen för det du fick läsa. Jag lovar att göra mitt bästa för att tala.
Vill inte sluta med den meningen, då den kan ha stulit leendet som du kanske hade. Jag älskar dig. Resten är ordlöst. Så otroligt stort.
Du fick inte någon direkt belöning, befrielse. Men din belöning kommer bli desto vackrare när du når dit. Du klev av, klev ur bilen, körd av något som liknar näcken. Nu måste du gå, och det kommer ta längre tid. Men nu är det du som har kontrollen och väljer alla vägar. Inte längre någon passagerare. Älskade jag ska gå vid dig hela vägen. Vi kan ta pauser ibland om du vill. Och ibland kan jag gå före för att visa vägen, som du gjorde för mig igår kväll. Men älskade, kliv inte in i någon främlings bil mer, gå på vår väg alltid, helst vid min sida.
Bara när jag får andas dina andetag, är andas lätt och inte smärtsamt.
Jag vet att jag skriver här igen. Men det är bara för att jag aldrig älskat någon så mycket som dig. Jag har inte lärt mig att säga alla dessa ord än. Och orden som ska stå under ditt namn i ordboken har ännu inte formats inom mig. De virvlar runt i mig, ännu bara oformliga känslor, så oerhört stora, så ovant. De kommer komma ett efter ett, men med åren, tillsammans med oss. Vi har lite kvar innan vi blir stora. Nu vet jag varifrån växtvärken kommer. Måste le nu.
Jag är verkligen ledsen för det du fick läsa. Jag lovar att göra mitt bästa för att tala.
Vill inte sluta med den meningen, då den kan ha stulit leendet som du kanske hade. Jag älskar dig. Resten är ordlöst. Så otroligt stort.
Det kan inte försvinna så det får va
Jag kan ta bort vad jag skrivit, men det gör det inte ogjort för det. Så jag låter det stå kvar för att påminna mig. Jag skäms och ångrar varje ord. För att jag sårade, förlåt.
Klippklipp
En hel dag är en alldeles för stor tugga. Ingen klarar av tvångsmatning. De behöver mindre bitar, för att kunna svälja och sedan fortsätta, ta en bit till.
Jag kan se ett mönster, men det syns svagt, som imma på ett fönsterglas, snart syns det inte mer. Därför kan jag inte vara säker, men jag såg det, något var det. Jag följer, för att jag tror att det är stigen som leder till den Stora Vägen, mot de långsiktiga målen.
Flickorna behöver få dagen i mindre bitar. En paus för att hämta andan, trösta barnet. Bara hålla i varandra, för att bli förflyttad, till rätt plats och tid igen.
Jag kan se ett mönster, men det syns svagt, som imma på ett fönsterglas, snart syns det inte mer. Därför kan jag inte vara säker, men jag såg det, något var det. Jag följer, för att jag tror att det är stigen som leder till den Stora Vägen, mot de långsiktiga målen.
Flickorna behöver få dagen i mindre bitar. En paus för att hämta andan, trösta barnet. Bara hålla i varandra, för att bli förflyttad, till rätt plats och tid igen.
Alla barnen
Det är som när man blir retad och slagen hundratals gånger och alla tittar bort. Men när man en endaste gång slår tillbaka så är det man själv som får utskällningen. Så känns det.
Historien hade två perspektiv. Man trodde att de någon gång, närsomhelst skulle gå ihop, påverkade av varandra. Allting är ju relativt. Men när allting ser ut som något, så tydligt som en sanning, kan det ändock vara en synvilla.
Det gör lite extra ont när du inte förstår. Ingen annan gör ju det heller och du har såklart rätt i att tycka vad du vill. Det är bara jag som är så blödig och känslig av mig. Men jag tänkte att i alla fall du skulle förstå och stå på min sida, i alla fall du. Men jag får växa upp och sluta vara så omogen. Så är det väl...
Fast det handlade ju inte alls om det egentligen. Bara lite i min värld. Så otroligt omogen är jag, på vissa håll har jag inte blivit äldre än elva år. Och jag tycker inte om de obehagliga minnena, som bara kommer i form av en känsla, men som har makten att ändra på både tid och rum.
Kom och trampa på mig mera.
Otålig
Har försökt att fylla dagen med vad som helst egentligen. Inlines till träningen då detta tar längre tid hem än det skulle ta att cykla. Tvättat för att denna syssla tar i alla fall några timmar. Varit utomhus med kaninen. Pluggat ryska x2. Lagat mat. Handlat. Pantat burkar, för att sedan gå iväg och köpa en mjölk till. Vikt alla mina kläder. Städat och dammsugit. Diskat min disk tre gånger.
Men snart är hon hemma! Och nu ska jag prommenera iväg till affären för att köpa cola zero som hon önskat. Tra la la...
Men jag kan gå emot mig själv.
Ett beslut togs för några dagar sedan, när nattens mörker stigit ändå upp hit till Norrland. Strax innan sömnen tog mig, såg en stark vilja sin gryning. De ilskna röda ärren ska blekna, och jag ska inte längre vara rödrandig.
Men i dagens ljus syns allt så mycket mera tydligt. Det är som en hinderbana, som är nästintill omöjlig att klara av. Och det är tur att jag är envis.
Jag har aldrig gillat orättvisa. Såklart, född som mellanbarn, aldrig tillräckligt liten, aldrig tillräckligt stor. Men om jag kämpar för varje litet steg och beslut framåt, vill jag ha rättvisa. Om andra inte måste gå framåt, då kommer jag som barnet jag är, också kräva paus och ansvarslöshet.
Fast egentligen är jag för envis för att ta den enklaste vägen ut.
Kullerbyttor
En slags iver, att ta tag i livet, nu nu nu. Allt, allt på en gång. Pluggar, städar, diskar, tvättar, jobbar, träffar vänner, tränar. Men när insikten kommer om att ingenting egentligen blir bra, då försvinner lusten snabbt igen. Konstigt att man ändå går på det varje gång, att man ska orka ta tag i sig själv. Bli en sådan där bra människa, som inte har gamla matrester liggande på golvet, och kaffefläckar på alla ytor där en kopp har förflyttats eller vält. Flugor i rummet.
Men jag njuter av förnekelsen. Förespeglar att jag visst är såhär jämt, (fast det som längst håller två dagar) att jag visst plockar undan och torkar upp. Blundar och vägrar inse för att inte ge upp, och bli besviken.
Det börjar och slutar och börjar och... Naiviteten skyddar mig så bra, från att se cirkeln.
Men jag njuter av förnekelsen. Förespeglar att jag visst är såhär jämt, (fast det som längst håller två dagar) att jag visst plockar undan och torkar upp. Blundar och vägrar inse för att inte ge upp, och bli besviken.
Det börjar och slutar och börjar och... Naiviteten skyddar mig så bra, från att se cirkeln.
Vem där?
Känseln har gått förlorad, inte helt men delvis. Känns så underligt då jag borde reagera men inte kan. Kall som is, vissa delar av mig, frusna känslor. Är inte helt redo på att vintertiden ska ta slut, så stora förändringar väntar, och jag måste först få starkare hud, eller åtminstone få någon alls, har varit hudlös så länge. För, när vintertidens slut närmar sig, och allt inom mig vaknar, så måste också det jag inte vill veta av, vakna, kadavren kommer fram.
Isen har redan börjat krackelera. Jag hoppas verkligen att jag hunnit få några fler lager hud till innan den brister för att sedan försvinna helt. Blottar allt det som varit gömt.
Men jag lever, jag är verkligen inte död eller levandedöd. Någon har väckt hela mig. Det är såhär att leva. Med allt det vackra kommer allt det fula, som man önskar att man kunde radera. Men jag vill inte det. Det priset är inte högt alls. Hon är så vacker.
Men det skrämmer mig, det där som finns under isen. Det som finns bakom tjocka väggar av mur och betong, det som är förträngt som en överlevnadsmetod. Fragment, som gör mig förvirrad. Och som samtidigt gör det så lätt att förneka. Ett pussel som saknar bitar kan aldrig bli fullkomligt.
En del av mig känner inga vassa blad, för den biten är redan förstörd.
Isen har redan börjat krackelera. Jag hoppas verkligen att jag hunnit få några fler lager hud till innan den brister för att sedan försvinna helt. Blottar allt det som varit gömt.
Men jag lever, jag är verkligen inte död eller levandedöd. Någon har väckt hela mig. Det är såhär att leva. Med allt det vackra kommer allt det fula, som man önskar att man kunde radera. Men jag vill inte det. Det priset är inte högt alls. Hon är så vacker.
Men det skrämmer mig, det där som finns under isen. Det som finns bakom tjocka väggar av mur och betong, det som är förträngt som en överlevnadsmetod. Fragment, som gör mig förvirrad. Och som samtidigt gör det så lätt att förneka. Ett pussel som saknar bitar kan aldrig bli fullkomligt.
En del av mig känner inga vassa blad, för den biten är redan förstörd.
